När Logos själv får säga det

Det pågår en massiv övertalningskampanj här hemma. Den spelar på mina känslor och får mig att må som en skit. Jag gör inte detta för att jag tycker det är roligt att såra andra. Jag gör detta för att jag kvävs inombords. Någon har lagt en kudde över mig och gör det svårt för mig att andas.

Jag spänner mig ofta i ryggen när jag tänker tanken på oss tillsammans en dag. Helgerna är värst, då är det umgängeskrav eftersom hela familjen ska vara tillsammans. Jag grät innan jag somnade inatt, grät för att jag älskar dig och för att det gör ont. Jag älskar dig dock inte som en partner, utan som en vän och som pappan till våra barn.

Innan jag somnade i natt tänkte jag att det kanske är bäst att stanna trots allt. Det är bekvämt och enkelt. Åtminstone ett tag till. Men jag vill inte vara den som stannar för bekvämlighetens skull. Livet är ingen räkmacka, det har jag erfarit sedan tidigare och jag är inte ett dugg rädd för att det ska bli jobbigt.

Det enda jag är rädd för är resten av familjens psykiska hälsa. 

Hej då

När vi blev kära sa vi alltid "puss puss" varje avslutande telefonsamtal. Det där "puss puss" sitter i ryggraden. Du ringde för en stund sedan. Du och barnen var i affären och du frågade om vi behövde köpa hem ett paket blöjor.

När vi lade på luren, sa vi inte "puss puss".
Vi sade hej då.

Jag älskar inte dig längre

Jag är hemskt ledsen över detta, men det är sant.
Jag älskar inte dig.
Jag är inte kär.
Jag blir inte glad av att se dig.
Jag är glad när jag inte är med dig.
Jag är mig själv när jag inte är med dig.
Jag mår dåligt i din närhet.
Jag fantiserar om ett liv utan dig.

Du blev ledsen när jag sa det.
Helt förkrossad.
Du gråter.
Hotar mig.
Säger att jag är en bedragare.
Att jag har ljugit under alla dessa år.
Du säger att jag sviker barnen.
Förstör dem.
Att jag får ta konsekvenserna av detta.

Jag säger ingenting.
Du gråter.

Jag känner mig grym.
Elak.
Känslokall.
Likgiltig, men samtidigt lättad.
Jag vill inte. Vara . Med. Dig.