Det är även alltid något speciellt att ta steget till en förändring i livet. Jag tror mig vara säker, men kan man egentligen någon gång vara säker på sina beslut? Man vet ju aldrig hur det blir förrens efteråt. I torsdags sa jag till min sambo att jag inte vill leva med honom längre. Det är tredje gången på ett år jag säger det. Två av tre gånger har jag tagit tillbaka det av rädsla.
Han och jag. Mest han. Jag vill inte leva med honom längre av många anledningar. Största anledningen är att jag inte mår bra av att honom. Att kalla det psykisk misshandel är kanske att ta i, men jo. På sätt och vis är det säkert så. Han har fått mig att tappa glansen. Jag är i vanliga fall en stark kvinna med skinn på näsan och en enorm livslust. I hans sällskap blir jag en ilsken bitterfitta. Det har blivit så.
Vi är en familj med två småbarn. Det som händer beror inte på någon kris för att vi vuxna fått för lite tid tillsammans eller så. Nej, det är han.
Han och jag. Mest han. Jag vill inte leva med honom längre av många anledningar. Största anledningen är att jag inte mår bra av att honom. Att kalla det psykisk misshandel är kanske att ta i, men jo. På sätt och vis är det säkert så. Han har fått mig att tappa glansen. Jag är i vanliga fall en stark kvinna med skinn på näsan och en enorm livslust. I hans sällskap blir jag en ilsken bitterfitta. Det har blivit så.
Just nu surfar jag efter lägenheter på hemnet. Allt känns så himla konstigt. Min sambo är bortrest över helgen och jag är ensam hemma med barnen. Det är skönt, men samtidigt fruktansvärt otäckt. Jag låtsas och fantiserar att vi redan har separerat. Det känns bra, lite skrämmande och mycket ensamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar