Vi har fått en tid för familjeterapi

Min sambo har ÄNTLIGEN gått med på att vi ska träffa en familjerådgivare. Jag ser detta som en halv seger eftersom det är första gången han går med på att göra det. I över ett halvår har jag försökt få honom att förstå att det finns hjälp att få av oberoende människor som är kunniga inom områden och som med objektiv syn kan hjälpa oss att hitta verktygen för att få relationen att fungera. På tisdag ska vi dit och jag har en bra känsla i magen.

Det konstiga i allt detta är hur känslorna kan svaja från den ena dagen till den andra. Under en dag kan jag ena stunden känna att jag vill fortsätta kämpa för att i nästa stund bara vilja avsluta allt. Jag tänker mycket på barnen och är så ledsen att behöva vara den som splittrar den lilla kärnfamiljen. Det är så otroligt svårt att föreställa sig hur livet skulle bli som ensamstående mamma för ja... Ensamstående mamma är precis vad jag kommer att bli. Min sambo har tydligt poängterat att han inte kommer vilja ha delad vårdnad.

Hur mycket ska man egentligen berätta för omgivningen?

Ligger på soffan hemma hos Gustav en nära vän som jag kännt sedan tidig tonår. Mötte upp honom tog en öl och berättade det senaste. Gustav tycker att jag ska försöka driva igenom familjeterapi. Hittills har min sambo vägrat gå med på det.

Precis innan jag mötte upp Gustav ringde jag pappa och berättade att min sambo hotat att ta sitt liv. Nu ångrar jag att jag berättade för pappa. Tänk om vi fortsätter vara tillsammans? Vilken syn kommer pappa ha på min sambo då?

Stormens öga

Min sambo kom hem i förmiddags. Han var glad och undrade om jag hade tänkt något mer om separationen. Jag sa att jag har tänkt hela helgen och att jag fortfarande vill separera.

Varje gång jag säger så får jag en klump i magen. Det gör ont. Jätteont. Han låg i sängen och började gråta hysteriskt. Jag satt i skräddarställning på min sida av sängen. Vår 18 månader gamla dotter hoppade mellan oss och skrattade. Hon fäktade med sina pekböcker, helt ovetande ämnet i vår diskussion.

Han är knäckt och hotade indirekt med att ta sitt liv. Dottern somnade på hans bröst och jag gick hemifrån.

Familjelivets början och slut

Jag postade en tråd inne på familjeliv. Sajten som gud glömde och som jag surfade frekvent på under främst första graviditeten. Det känns lite komiskt att familjelivet påbörjades och avslutas på familjeliv. 

Jag vill att vi separerar

Det är även alltid något speciellt att ta steget till en förändring i livet. Jag tror mig vara säker, men kan man egentligen någon gång vara säker på sina beslut? Man vet ju aldrig hur det blir förrens efteråt. I torsdags sa jag till min sambo att jag inte vill leva med honom längre. Det är tredje gången på ett år jag säger det. Två av tre gånger har jag tagit tillbaka det av rädsla.

Vi är en familj med två småbarn. Det som händer beror inte på någon kris för att vi vuxna fått för lite tid tillsammans eller så. Nej, det är han. 

Han och jag. Mest han. Jag vill inte leva med honom längre av många anledningar. Största anledningen är att jag inte mår bra av att honom. Att kalla det psykisk misshandel är kanske att ta i, men jo. På sätt och vis är det säkert så. Han har fått mig att tappa glansen. Jag är i vanliga fall en stark kvinna med skinn på näsan och en enorm livslust.  I hans sällskap blir jag en ilsken bitterfitta. Det har blivit så. 

Just nu surfar jag efter lägenheter på hemnet. Allt känns så himla konstigt. Min sambo är bortrest över helgen och jag är ensam hemma med barnen. Det är skönt, men samtidigt fruktansvärt otäckt. Jag låtsas och fantiserar att vi redan har separerat. Det känns bra, lite skrämmande och mycket ensamt.