När Logos själv får säga det

Det pågår en massiv övertalningskampanj här hemma. Den spelar på mina känslor och får mig att må som en skit. Jag gör inte detta för att jag tycker det är roligt att såra andra. Jag gör detta för att jag kvävs inombords. Någon har lagt en kudde över mig och gör det svårt för mig att andas.

Jag spänner mig ofta i ryggen när jag tänker tanken på oss tillsammans en dag. Helgerna är värst, då är det umgängeskrav eftersom hela familjen ska vara tillsammans. Jag grät innan jag somnade inatt, grät för att jag älskar dig och för att det gör ont. Jag älskar dig dock inte som en partner, utan som en vän och som pappan till våra barn.

Innan jag somnade i natt tänkte jag att det kanske är bäst att stanna trots allt. Det är bekvämt och enkelt. Åtminstone ett tag till. Men jag vill inte vara den som stannar för bekvämlighetens skull. Livet är ingen räkmacka, det har jag erfarit sedan tidigare och jag är inte ett dugg rädd för att det ska bli jobbigt.

Det enda jag är rädd för är resten av familjens psykiska hälsa. 

Hej då

När vi blev kära sa vi alltid "puss puss" varje avslutande telefonsamtal. Det där "puss puss" sitter i ryggraden. Du ringde för en stund sedan. Du och barnen var i affären och du frågade om vi behövde köpa hem ett paket blöjor.

När vi lade på luren, sa vi inte "puss puss".
Vi sade hej då.

Jag älskar inte dig längre

Jag är hemskt ledsen över detta, men det är sant.
Jag älskar inte dig.
Jag är inte kär.
Jag blir inte glad av att se dig.
Jag är glad när jag inte är med dig.
Jag är mig själv när jag inte är med dig.
Jag mår dåligt i din närhet.
Jag fantiserar om ett liv utan dig.

Du blev ledsen när jag sa det.
Helt förkrossad.
Du gråter.
Hotar mig.
Säger att jag är en bedragare.
Att jag har ljugit under alla dessa år.
Du säger att jag sviker barnen.
Förstör dem.
Att jag får ta konsekvenserna av detta.

Jag säger ingenting.
Du gråter.

Jag känner mig grym.
Elak.
Känslokall.
Likgiltig, men samtidigt lättad.
Jag vill inte. Vara . Med. Dig.

Olycklig

Igår var det exakt en vecka sedan jag fick nog. Vardagen rullar på, men jag är tom och likgiltig. Det går inte ens låtsas vara glad, luften har liksom gått ur mig.

Min sambo ger mig världens finaste kärleksförklaringar och då känns det bra för stunden. Det känns som om vi skulle kunna få familjelivet att fungera. Promblemet är att jag tappat gnistan. Det är svårt
att kämpa när jag inte vet vad jag kämpar för.


By I-phone

Vi har fått en tid för familjeterapi

Min sambo har ÄNTLIGEN gått med på att vi ska träffa en familjerådgivare. Jag ser detta som en halv seger eftersom det är första gången han går med på att göra det. I över ett halvår har jag försökt få honom att förstå att det finns hjälp att få av oberoende människor som är kunniga inom områden och som med objektiv syn kan hjälpa oss att hitta verktygen för att få relationen att fungera. På tisdag ska vi dit och jag har en bra känsla i magen.

Det konstiga i allt detta är hur känslorna kan svaja från den ena dagen till den andra. Under en dag kan jag ena stunden känna att jag vill fortsätta kämpa för att i nästa stund bara vilja avsluta allt. Jag tänker mycket på barnen och är så ledsen att behöva vara den som splittrar den lilla kärnfamiljen. Det är så otroligt svårt att föreställa sig hur livet skulle bli som ensamstående mamma för ja... Ensamstående mamma är precis vad jag kommer att bli. Min sambo har tydligt poängterat att han inte kommer vilja ha delad vårdnad.

Hur mycket ska man egentligen berätta för omgivningen?

Ligger på soffan hemma hos Gustav en nära vän som jag kännt sedan tidig tonår. Mötte upp honom tog en öl och berättade det senaste. Gustav tycker att jag ska försöka driva igenom familjeterapi. Hittills har min sambo vägrat gå med på det.

Precis innan jag mötte upp Gustav ringde jag pappa och berättade att min sambo hotat att ta sitt liv. Nu ångrar jag att jag berättade för pappa. Tänk om vi fortsätter vara tillsammans? Vilken syn kommer pappa ha på min sambo då?

Stormens öga

Min sambo kom hem i förmiddags. Han var glad och undrade om jag hade tänkt något mer om separationen. Jag sa att jag har tänkt hela helgen och att jag fortfarande vill separera.

Varje gång jag säger så får jag en klump i magen. Det gör ont. Jätteont. Han låg i sängen och började gråta hysteriskt. Jag satt i skräddarställning på min sida av sängen. Vår 18 månader gamla dotter hoppade mellan oss och skrattade. Hon fäktade med sina pekböcker, helt ovetande ämnet i vår diskussion.

Han är knäckt och hotade indirekt med att ta sitt liv. Dottern somnade på hans bröst och jag gick hemifrån.